Språkliga medel
Trots genre använder Söderberg genom Doktorns anteckningar många språkliga medel. Glas uttrycker sig gärna i form av metaforer och liknelser när han ifrågasätter och framför filosofiska resonemang. I en monolog uttrycker han sig till exempel likt följande; ”Varför skall kärleken vara trollguldet, som andra dagen blir vissna löv, eller smuts, eller ölsupa?”(s.17) , eller vid ett annat tillfälle; ”Vill du att jag ska se den jag älskar drunkna i en smutspöl(…)?(s.108), och ”Ett ur utan visare har något utslätat och tomt som erinrar om ansiktet hos en död”.(s.48) Liknande språkverktyg förekommer ofta, varvid texten får ett större djup, upplevs mer levande men även lättare att förstå.
Ofta tar Glas upp ett ordspråk eller uttryck, som han styrker sina beskrivningar med eller diskuterar kring. Exempel på detta är när han diskuterar kring mordet, här den sida som tvekar; ”Att ”hålla sig i skinnet” betyder att känna sina gränser: jag vill hålla mig i skinnet”(s.108), eller i ett stycke där Glas grubblar över drömmar han har; ””Drömmar fara som strömmar” Jag känner dig, gamla ordspråksvisdom. Och det mesta man drömmer är i verkligheten icke värt en tanke- lösa skärvor av det man upplevat (…)”. Att använda sig av idiomatiska uttryck/ordspråk på det sättet gör att argument och uttalanden upplevs välgrundade och noga genomtänkta, vilket får texten att göra ett mer genomarbetat intryck.
Stil
Stilistiskt sett är Doktor Glas inte helt lättplacerad. Trots att boken är skriven i dagboksform, kan tyckas att Glas sätt att skriva inte alltid präglas av dagbokens traditionella kännetecken, då man återfinner mycket detaljerade återgivningar av dialoger och intryck. Språkhantverket är heller inte särskilt vardagligt, och präglas liksom nämnt av filosofiska och konstnärliga formuleringar. Men i enlighet med en dagbok utgör de olika avsnitten ofta tankehopp, och ibland förekommer inklämda stycken som kan tyckas osammanhängande från omgivande.
Språkkonstruktionen är komplex; där korta, effektfulla meningar varvas med längre och mer grammatiskt invecklade. Huvudkaraktären besitter ett rikt ordförråd, och använder inte talspråk eller annan vardaglig textstil i sin dagbok.
Berättarperspektiv & Beskrivningar
En dagboksroman skrivs av natur som en jag-berättelse, alltså utifrån enbart en karaktärs perspektiv. Följaktligen blir beskrivningar av omgivande miljöer och karaktärer subjektivt färgade, och begränsade till den mån karaktären vill. Detta gör att de bikaraktärer Glas möter blir ganska endimensionella och kanske ofta orättvist skildrade. Karaktären Doktor Glas själv får läsaren istället skulptera på egen hand, dels genom hans tankar och reaktioner på omvärlden, dels genom agerande och egna tillbakablickar på dennes liv.
”Jag kommer från min kvällspromenad. Staden låg som tvagen i ett rosenbad, och över de södra höjderna vilade lätta rosendimmor” (s.76) Och det är just, likt utdraget insinuerar, genom Glas promenader som historien får sin omgivning. Miljön beskrivs målande, med Glas estetiska sinne i spets, stundvis mycket detaljerat och med ett rikt bildspråk.
Kommentera