Man får reda på att en doktor, som är huvudkaraktären, har ett förargat hat mot en viss pastor Gregorius och gärna undviker konversation med denna man. Trots att det man nästan enbart får ta del av doktorns tankar känner jag att det är svårt att placera karaktären på ett specifikt område. Så som jag uppfattar honom är han en väldigt reflekterande, öppen och ärlig i sina tankar, vilket är intressant att läsa. Men det finns en barriär när han står ansikte mot ansikte mot någon annan, som om han ska leva upp till en standard. Eftersom han är läkare och högutbildad så är det ganska logiskt att han ska hålla en viss standard. Jag antar att han är singel och har vart sedan han träffade den mörkoriga flickan i sina unga dagar på midsommarafton. De kysstes och han tog på hennes bröst, de båda antog att de skulle ses snart igen men däremot drunknar flickan kort därefter. Efter det får man reda på att inga kvinnor riktigt levt upp till hans krav. Tanken att man aldrig får reda på vem huvudkaraktären är ger möjlighet till att skapa egna uppfattningar, vilket jag tycker är bra och det egentliga syftet att läsa böcker. Men också en anledning till att fortsätta läsa boken, eftersom man hela tiden vill veta mer. När Glas träffar fru Gregorius finns inga tecken på att har känslor för henne men allt eftersom trappas känslor upp och han reflekterar fram och tillbaka vare sig han älskar henne eller inte.
Första interaktionen med fru Gregorius, som är någorlunda mer bikaraktär, är när hon besöker honom och påstår att hon är sjuk. Dock får hon inte fram några ord utan försvinner fort från hans kontor. Hon återkommer sedan någon dag senare och bekänner vad som sker och hur on känner angående hennes man. Då han inte kan kontrollera sina sexuella begär och hon börjat vänstra och älska en annan man, Klas Recke, vänder hon sig till doktorn. Eftersom pastorn har Glas som sin läkare ljuger han om hans hälsa och förklarar att han på att halvår inte kommer kunna ha sexuella samspel med sin fru. Man får en uppfattning av fru Gregorius som en vacker och lugn kvinna, men hon är svag och vågar ofta inte säga emot. Just på grund av hennes svaghet tror jag hon inledde ett äktenskap med prästen, vilket nu skapat problem för henne.
Den egentliga konflikten och problemet i boken är också det mest relevanta händelsen i boken, när Glas ska mörda pastorn. Konflikten blir inte det klassiska gott mot ont, utan snarare frågan vare sig det är gott och ont. Det jag förundras mest över, som är ytters unikt, är att konflikten sker först i slutet i boken och inte i början vilket skulle vara det mest logiska. Innan själva mordet sker så är får läsaren egentligen bara ta del av Glas tankar vare sig det är rätt eller fel, bra eller dåligt men framförallt en massa sidospår och bikonflikter. Sidospåren kan bli väldigt dryga och jobbiga dom man blir ivrig på att den egentliga händelsen ska ske.
Då boken är skriven runt sekelskiften i dagboksform så är läsaren hela tiden medveten om vilken månad och dag Glas befinner sig i. Eftersom stor del av boken egentligen förklarar bakgrund och reflektioner om Glas så utspelar sig den relevanta handlingen, mordet på pastorn, inte först förens i slutet i boken. Kronologin i boken är rak dock med mindre avbrytande inslag som bryter den någorlunda. När Glas återberättar om flickan som han var förälskad i, bröts kronologin men återupptogs igen.
Som läsare får man ofta följa med på Glas kvällspromenader i stockholmsstad, med en väldigt beskrivande text kan läsaren verkligen leva sig in i miljön. I hans kontor där flera viktiga händelser sker också en ändrig i texten till mer detaljrik och förklarande. Redan i början av boken får man en förnimmelse av att Glas och övriga karaktärer är något över medelklassen. Allt från deras val av drycker på det lokala kaféet till deras val av kläder skapar denna uppfattning.
”Ljusen brunno med smutsröda lågor mot den grå gryningsdagern. Nattfjäriln låg på skrivbordet med svedda vingar."
Jag kastade mig på sägen”
Citatet ovan är ett praktfullt exempel på vilket språk som används genom hela boken. Då boken utgavs år 1905 kan detta anses vara en ålderdomlig stil för dagens läsare, men ett väldigt vardagligt språk under utgivningsåret. Ord som ”brunno”, ”smutsröda” och ”svedda” är inga vardagliga ord som används av en tioåring idag. Dessa ord skapar också en väldigt beskrivande text vilket är typiskt för naturalismen. För att kunna förmedla handlingen i text så tror jag det är vitalt att just använda denna stil, någon annan still hade mycket väl kunnat förmedla budskapet men inte med samma effekt och känslointryck. Genom att använda enbart en dagboksform så ser det hela enbart utifrån Glas perspektiv, om detta är en positiv eller negativ konsekvens anser jag är upp till läsaren själv. Jag tycker däremot att det blir bra effekt då det egentligen är han som begått mordet och att veta vad bikaraktärerna tycker och tänker är kanske inte lika intressant även om böcker utifrån deras perspektiv också finns.
Något som fascinerar mig väldigt mycket är språket och stilen som används i boken. Jag skulle vilja kalla boken och texten ett konstverk, då man får en känsla av att alla möjliga faktorer och möjligheter är medräknande. Med det menar jag att genom att välja att t.ex. skriva boken i dagbokstruktur så är det en större chans att läsaren lever sig in i Glas som individ och tar del av hans tankar. Om jag vore författare skulle det antagligen var ett önskvärt mål då boken också kommer påverka mer på det sättet. Söderberg fortsätter forma konstverket genom sin väldigt beskrivande text som också smälter ihop med dagboksturkturen eftersom man lättare förstår sig på Glas om man får en glasklar bild av hans miljö. Den glasklara bilden medför också att läsaren måste följa en strikt väg och kan skapa så mycket egna tankar och funderingar. Men man kan däremot jämföra med vad man själv som läsare gjort i samma situation.
”Jag önskar prästen vore tillbaka. Så kom hon säkert hit igen. Jag vi se henne och höra hennes röst. Jag vill ha henne hos mig.”
När jag läste detta stycke så börjar jag fundera över om jag i huvudtaget skickat iväg prästen, att Glas gjorde det utan att tänka på konsekvenserna är förvånande med tanke på hur intelligent och eftertänksam han är. Något jag personligen stör mig över väldigt mycket är att mordet kommer så pass sent i boken, i början blev jag väldigt ivrig vilket gjorde att jag tappade fokus i den övriga texten. Men vid en noggrannare analys så förstår man att det relevanta i boken kanske inte är mordet utan det som sker utöver mordet. Efter att jag insett detta så började jag lägga mer fokus på texten som förövrigt blev mer intressant. Detta också, en del av ett perfekt skulpterat konstverk av Söderberg.
Första interaktionen med fru Gregorius, som är någorlunda mer bikaraktär, är när hon besöker honom och påstår att hon är sjuk. Dock får hon inte fram några ord utan försvinner fort från hans kontor. Hon återkommer sedan någon dag senare och bekänner vad som sker och hur on känner angående hennes man. Då han inte kan kontrollera sina sexuella begär och hon börjat vänstra och älska en annan man, Klas Recke, vänder hon sig till doktorn. Eftersom pastorn har Glas som sin läkare ljuger han om hans hälsa och förklarar att han på att halvår inte kommer kunna ha sexuella samspel med sin fru. Man får en uppfattning av fru Gregorius som en vacker och lugn kvinna, men hon är svag och vågar ofta inte säga emot. Just på grund av hennes svaghet tror jag hon inledde ett äktenskap med prästen, vilket nu skapat problem för henne.
Den egentliga konflikten och problemet i boken är också det mest relevanta händelsen i boken, när Glas ska mörda pastorn. Konflikten blir inte det klassiska gott mot ont, utan snarare frågan vare sig det är gott och ont. Det jag förundras mest över, som är ytters unikt, är att konflikten sker först i slutet i boken och inte i början vilket skulle vara det mest logiska. Innan själva mordet sker så är får läsaren egentligen bara ta del av Glas tankar vare sig det är rätt eller fel, bra eller dåligt men framförallt en massa sidospår och bikonflikter. Sidospåren kan bli väldigt dryga och jobbiga dom man blir ivrig på att den egentliga händelsen ska ske.
Då boken är skriven runt sekelskiften i dagboksform så är läsaren hela tiden medveten om vilken månad och dag Glas befinner sig i. Eftersom stor del av boken egentligen förklarar bakgrund och reflektioner om Glas så utspelar sig den relevanta handlingen, mordet på pastorn, inte först förens i slutet i boken. Kronologin i boken är rak dock med mindre avbrytande inslag som bryter den någorlunda. När Glas återberättar om flickan som han var förälskad i, bröts kronologin men återupptogs igen.
Som läsare får man ofta följa med på Glas kvällspromenader i stockholmsstad, med en väldigt beskrivande text kan läsaren verkligen leva sig in i miljön. I hans kontor där flera viktiga händelser sker också en ändrig i texten till mer detaljrik och förklarande. Redan i början av boken får man en förnimmelse av att Glas och övriga karaktärer är något över medelklassen. Allt från deras val av drycker på det lokala kaféet till deras val av kläder skapar denna uppfattning.
”Ljusen brunno med smutsröda lågor mot den grå gryningsdagern. Nattfjäriln låg på skrivbordet med svedda vingar."
Jag kastade mig på sägen”
Citatet ovan är ett praktfullt exempel på vilket språk som används genom hela boken. Då boken utgavs år 1905 kan detta anses vara en ålderdomlig stil för dagens läsare, men ett väldigt vardagligt språk under utgivningsåret. Ord som ”brunno”, ”smutsröda” och ”svedda” är inga vardagliga ord som används av en tioåring idag. Dessa ord skapar också en väldigt beskrivande text vilket är typiskt för naturalismen. För att kunna förmedla handlingen i text så tror jag det är vitalt att just använda denna stil, någon annan still hade mycket väl kunnat förmedla budskapet men inte med samma effekt och känslointryck. Genom att använda enbart en dagboksform så ser det hela enbart utifrån Glas perspektiv, om detta är en positiv eller negativ konsekvens anser jag är upp till läsaren själv. Jag tycker däremot att det blir bra effekt då det egentligen är han som begått mordet och att veta vad bikaraktärerna tycker och tänker är kanske inte lika intressant även om böcker utifrån deras perspektiv också finns.
Något som fascinerar mig väldigt mycket är språket och stilen som används i boken. Jag skulle vilja kalla boken och texten ett konstverk, då man får en känsla av att alla möjliga faktorer och möjligheter är medräknande. Med det menar jag att genom att välja att t.ex. skriva boken i dagbokstruktur så är det en större chans att läsaren lever sig in i Glas som individ och tar del av hans tankar. Om jag vore författare skulle det antagligen var ett önskvärt mål då boken också kommer påverka mer på det sättet. Söderberg fortsätter forma konstverket genom sin väldigt beskrivande text som också smälter ihop med dagboksturkturen eftersom man lättare förstår sig på Glas om man får en glasklar bild av hans miljö. Den glasklara bilden medför också att läsaren måste följa en strikt väg och kan skapa så mycket egna tankar och funderingar. Men man kan däremot jämföra med vad man själv som läsare gjort i samma situation.
”Jag önskar prästen vore tillbaka. Så kom hon säkert hit igen. Jag vi se henne och höra hennes röst. Jag vill ha henne hos mig.”
När jag läste detta stycke så börjar jag fundera över om jag i huvudtaget skickat iväg prästen, att Glas gjorde det utan att tänka på konsekvenserna är förvånande med tanke på hur intelligent och eftertänksam han är. Något jag personligen stör mig över väldigt mycket är att mordet kommer så pass sent i boken, i början blev jag väldigt ivrig vilket gjorde att jag tappade fokus i den övriga texten. Men vid en noggrannare analys så förstår man att det relevanta i boken kanske inte är mordet utan det som sker utöver mordet. Efter att jag insett detta så började jag lägga mer fokus på texten som förövrigt blev mer intressant. Detta också, en del av ett perfekt skulpterat konstverk av Söderberg.
